söndag 6 mars 2011

Idag

har det varit årets första riktiga vårdag med sol och blå himmel...men jag har inte riktigt orkat med...
Det känns som om  jag har kraschlandat efter en hemsk flygtur...

Kroppen skakar och vill inte alls det som jag vill...den vill bara gå och lägga sig....susar i öronen och händerna darrar....magen knyter sig och det känns som om jag svalt en isboll...Jag fryser hela tiden....

Jo förra inlägget betydde frihet....och det kunde varit härligt om alla kände samma glädje....
Det kommer ta ett bra tag att verkligen förstå det som har hänt....om jag nu nånsin kommer att kunna förstå....glömma och gå vidare men aldrig förstå....


Jag har alltid trott att man skall älska sina barn villkorslöst,,alla sina barn och aldrig vända dom ryggen i svåra stunder....inte heller vända dom emot varandra...
Jag har alltid trott att man skall hjälpa varandra i familjen när någon har det svårt....
inte säga att man skall skämmas för att man  hjälper den som ligger ner.....
men jag har trott fel,,,egentligen i hela mitt liv har jag trott och kämpat för nått som aldrig fanns utan villkor....
Och jag är inte ledsen jag är bara så oerhört besviken...och det gör ont jäkligt ont....

Men jag kan inget annat göra än att säga att familjen har krympt ,,nu har jag bara en bror kvar...resten av familjen vill jag aldrig mer se....
 


13 kommentarer:

Lisas torp sa...

Det där låter riktigt jobbigt, det du går igenom och gått igenom!
Jag kan bara önska att du snart får se en ljusning på något sätt!

Hur det än är så tar du underbara bilder! Så vacker header och jättevackra tulpaner! Så fint du har fått till ljuset här!
Alla goda tankar till dej!
Kram
Lisa

Anonym sa...

Hej

ja nu förstår jag dig fullt ut. Och jag verkligen förstår. För jag är i samma sists.
allt det du skriver det är vad jag själv tycker och gör själv. men ef vad som hände för några or sedan & Spec förra året så har jag ej någon släkt på grund av deras sätt att göra. Nu tänker jag inte hjälpa nån av dem.
Och man tydligen duger bara när det nalkas kalas & jul. men ringa & fråga hur man mår el komma förbi el nåt nä de ser man aldrig av. Så jag är i samma sitts som du.
Så jag förstår dig. Och hur du känner dig.
Då är det bra att få ut allt och inte stänga inne det, som jag tyvärr gör.

Tänker på dig.

Ha en bra söndagskväll

Kram
Sussi

Jenny sa...

Hej Vännen!
Vad jobbigt, extra tungt när det är inom familjen det inte funkar..det är ju liksom den som ska vara ens "skyddsnät" och trygghet, eller hur?

Hoppas det löser sig trots allt..

Stor kram till dig!

Jenny

Oj, höll på att glömma, vilken UNDERBAR ny header du har! :)

Marie//Tekla Maräng sa...

Ja man tror ju i det längsta att det är familjen som skall vara ett naturligt och tryckt skyddsnät.
Förstår så väl vad du nu går igenomom efter som något sådant även hänt mig.
Vill bara säga att du sprider sådan värme och vänskap via din blogg med härliga tulpaner och ljuvlig header bild.
Kramar:)

Ninne sa...

Släkten väljer man inte den får man, vänner kan man få som verkligen tycker om en, men även där kan man gå på en nit. Har gjort det efter 50 års vänskap??--- såå blev det bara INGENTING???????? Har ändå flera underbara vänner som stöttar, och det fungerar.Därför lever vi i nuet o "glömmer" de som SVEK oss!!Känns som man ödslat ngt av sitt liv till ngt som inte var värt det!!
Gå vidare o njut av det som är... Du verkar i din blogg som du ger lite för mycket av dig själv till andra.
Stor kram Ninne

Blåbärs och smultronstället sa...

Tänker på dig, vännen!
Du har det kämpigt med din värk och nu även med släktingar, varför kan man inte ta hand om varandra i stället? Gabriellas sång är så känslosam och vacker.
Sköt om dig och stor kram!
Susanne

Annelie sa...

Gomorron vännen,vilka härliga bilder du visar..:)) Var rädd om dig och ta hand om dig nu..En stoooor KRAAAAAM från mig!!!

C. Tvillingmamma sa...

Kram...sjögång hos mig med,på helt annat vis...så jag vilar mig jag. Kram

Uttan sa...

Det gör ont i mitt hjärta att läsa Dina rader...
Att bli besviken och sviken..De man älskar mest kan såra och göra djupa ärr i en.

Stor Varm Kram till Dej!

Hanna sa...

Kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara för dig. Förstår att du inte mår bra, önskar jag kunde hjälpa på nåt sätt. Men är samtidigt glad att du känner dig fri, att du har förstått att det inte är dig det är fel på - för det är det absolut inte! Det är svårt, men ibland måste man bryta med folk som gör att man mår pissdåligt, vilka dom än är. Du är så himla stark och hur go och snäll som helst! Roligaste människan nånsin. Vi saknar dig på dagiset =) Tusen kramar!/ Hanna & Nova

Anneli sa...

Hejsan.

Visst har kannan kommit!
Jättesöt...och just nu har jag satt forsythiakvistar i den.
Helt perfekt.
Tack än en gång.

Men som du läste i mitt inlägg så stämmer ingenting just nu, men har fotat kannan med kvistarna mer än en gång men inte blev det något bra foto.....så jag gav upp.
Men skam den som ger sig......livet är en strid ibland.

Ha det fint,
Kram Anneli.

Sköna o Gröna Ting sa...

Käre nån..., jag har läst och läst länge igenom din blogg och upptäcker att du har haft det jäkligt tufft vännen.
Men du, jag säger som en del av våra andra härliga vänner här i bloggisvärlden..., kämpa på och tänk på dig och din egen härliga familj.
Ibland kan det kännas tungt att dom som man är mest bunden till här i livet, det är dom man har svårast att bryta med.
Man väljer ju inte sin familj, dom bara finns där och visst är önskan att man skall kunna stötta och älska varandra.
Men..., i många familjer går det bara inte!

Du fixar detta och det har du rean visat med ditt härliga inlägg på att repet har lossnat.., du är fri!!!!
Tänker på dig...

Kram
Marianne

farfars stuga sa...

Livet blir inte alltid som man hoppats, olika anledningar kan finnas till detta.

Jag önskar att du kan lägga saker och ting bakom dig och få lust och glädje tillbaka i ditt liv.
Kram Cia

gästbok och besöksräknare