tisdag 18 augusti 2009

Jag funderar...

Den här Blomman fick jag av en Granne då hon delade på den förra hösten.. Hos henne sprider den sig som ogräs och blommar i vacker gul färg.. Jag är glad att den tog sig..För den såg lite vissen ut när jag planterade den.. Men vad heter den? Jag har ingen aning o inte heller hon jag fick den av..Kan ni hjälpa mig? Jag har suttit och läst det jag skrev i går..Kanske kan mina ord misstolkas ,,som om att jag tror att mer pengar skulle kunna köpa den dröm jag letar efter ,,eller köpa lycka..

Vad jag menade är att har man lite mer pengar blir det lite lättare att förverkliga vissa drömmar och projekt som man kanske skulle vilja göra..


När man är tvungen att gå på massa konstiga projekt och göra massa ingenting som bara kostar pengar för kommun och stat och som för det mesta aldrig leder till nånting bara för att man är arbetslös..och till råga på allt
sjukskriven..Varför satsas det inte på nått som faktiskt kanske leder till jobb och inte bara är en förvaring..

Vi är även många som nu oxå jagas för att vi är sjuka och blir misstrodda som om detta jagandet skulle göra oss friskare,,

Mig gör det inte friskare snarare tvärtom..
Det gör mig så arg och ledsen när en del tror att man är lat och inte vill jobba ..


Skulle gärna ge bort mitt onda i kropp o själ till dom som tror att det är en självvald situation..
Skulle det vara självalt att vara samhället till last..
Att alltid skicka papper hit och dit och förklara varför allt är som det är..

Att få en ersättning som mer betraktas som ett bidrag av en del än en ersättning för dom åren jag faktiskt har jobbat heltid och slit
it ut kroppen..

Det är då drömmar om något annat kommer till mig,,då tankarna snurrar och jag undrar ..Vad skall jag göra med mitt liv...
Nej inte hade pengar tagit bort det onda som jag har, men jag skulle ha lättare för att dra ner axlarna och pusta ut en stund..

Nu blev det kanske lite för mycket personligt,,men jag kände att jag var tvungen att skriva om detta idag..
Min Blogg heter ju faktiskt Mitt liv....Och det här är mitt liv just nu..

Tillbaka till Loppis jobbet i morgon igen..och vem vet jag kanske hittar nått riktigt fyndigt..

Kram till er...tusen tack för att ni finns och skriver till mig..För jag har väl inte skrämt bort er??
Godnatt..
Susanne



8 kommentarer:

Elisa Day sa...

Du anar inte hur "skönt" det är för mig att läsa det du skriver. Är själv sjuksriven och arbetslös och letar efter något annat och drömmer om pengar och att ha en någorlunda stadig ekonomi. Kram

Anonym sa...

Tänk att man skall ha det så, o alltför många sliter med samma problem, helt klart hjälper inte detta dig, men sorligt är det. Du skall se att allt kommer att få en lösning, Du kan ge ord till tankarna o det är gott. Blomman vet ej men den var fin. Lycka till med sökandet efter rätt namn. Så gott att grillfesten blev just njutbar o glädjefylld, det är gott för kropp o sinne med goda vänner,mat o skratt. Kram

Lisas torp sa...

Åh, jag känner verkligen med dej! Denna fruktansvärda klappjakt på människor som är sjukskrivna eller arbetslösa är helt sanslös!
Det måste verkligen kännas för jäkligt att hamna i en sån situation - som ett straff utöver det man redan har liksom! Usch, och FY för den mentaliteten!!!!
Självklart funderar man säkert då på andra utvägar som leder någon vart, självklart gör man väl det, det vore ju märkligt annars!!!
Och visst är det självklart att just pengar skulle vara ett halmstrå så gott som något i en sån situation!
Jag beundrar er att ni ändå orkar hålla näsan ovanför vattenytan!
Jag kan bli så arg, ja, rasande när jag ständigt läser om detta - att folk jagas och misstros i en jobbig livssituation!

Nej du, mej har du då inte skrämt bort! Och det vet du säkert!
Kram på dej!!
Lisa

corrina sa...

Jag håller helt med dig. Arbetslös aktivitets ersättning mycket mindre än a.kassa. här gör man inga utsvävningar, håller hårt i plånboken. När jag är själv hemma drar jag inte på maten, Praktik i all ära men som sagt det är ett jobb jag vill ha. Inte bara användas för jag inte kostar något. Kram

Moa sa...

Att drömma är väl aldrig fel och att drömma om att få något meningsfullt att syssla med är väl helt naturligt. Och det fårstår väl var o en som är någorlunda förnuftig att pengar inte är allt men det gör det lite lättare att leva och njuta om man har så man klarar sig utan oro. Själv är jag lyckligt lottat med jobb och en sambo som också har ett bra jobb som vi båda trivs med.. men det utesluter ju inte att man drömmer om olika projekt. Men på nåt sätt så skaffar man sig fler saker om man har råd och därmed höjs kostnader så man konstant har ungefär samma peng som innan man fick bättre ställt.. men det är ett problem som är självvalt. Men jag önskar dig något bra, framförallt att få lite vila i din sjukdom så du och många med dig som jag vet att slippa förklara och ursäkta och bli missförstådda för sin sjukdom eller arbetslöshet. Kram/Moa

Plommonhuset sa...

Hej Susanne! Tänker på alla er som slitit ut era kroppar pga av hårt arbete och sen får kampas med staten om rätten till ersättning. Tufft, tung och orättvist! Kram Sofia

Uttan sa...

Nej ingen kan misstolka det Du skriver.
Efter att jag av mina läkare fick vet att jag inte skulle jobba mer kändes det väldigt hårt.
Jag vill ju så mycket....
Nu har jag väl börjat hitta rätt rytm i vardagen för att må ganska bra.
Men funderar så klart,mycket ändå.

Men nu dag skiner solen och det är underbar frisk luft.
Mannen har åkt och jobbat och jag ska ta min Cykel och åka en liten sväng.
(Lycka till med nya lotten)
Sköt om Dej!
Kram!

Bodil sa...

Hej Susanne!
Man blir så bedrövad av det du skriver. Jag själv blev arbetslös för många år sedan. Och fick precis som du skriver gå på olika kurser (som gav noll) och praktikplatser. Så efter flera år på arbetsförmedlingen (inte så lätt att hitta jobb när man är lite äldre) skulle jag till sist bli placerad i något som hette arbetsgarantin eller något liknande. Och när jag frågade lite varthän det skulle kunna leda så fick jag svaret att kanske tågvärdinna eller klassmormor. Då sa jag upp mig på arbetsförmedlingen. Vi hade pratat ganska mycket om det här hemma och kommit fram till att vi klarar oss på makens lön. Isället skulle jag kunna ta mer av arbetet hemma på dagtid och vi skulle få så mycket mera fri tid tillsammans. Det var det bästa beslutet jag fattat!!! Slippa känna att man ligger till last och kostar samhället. Jag fick helt ny energi och livsglädjen tillbaka.
Jag förstår att man inte kan göra så här när man är yngre och har barn som skall försörjas. Men min make är pensionär om något år och jag 56 år. Så för vår del blev det ett hellyckat beslut.
Önskar av hela mitt hjärta att det kommer en riktigt bra lösning för er också. Förstår verkligen din förtvivlan.
Kram från Bodil

gästbok och besöksräknare